jennifer

BONK!!
Jag dunkar mitt huvud flera gånger i bordet för att få fram allting som jag borde berättat för länge sen.
Det känns som om det är ett stopp någonstans inne i huvudet som gör att jag inte klarar av att berätta.
När jag sitter där mitt i natten och det enda som ser mig är mörkret och hunden, det var då allting kom fram till mig.


Jag vaknade mitt i natten av tårarna som värmde min ömma kind, det måste ha varit nu som allvaret kom ur mig.
Jag lindade mitt stora varma täcke runt om mig, reste mig upp ur sängen och tände lampan på rummet.
Hunden, han som alltid ligger vid min dörr tittar upp på mig när jag kommer gåendes i köket
-"vad gör du nu, det är fortfarande natt". Det är något i den stilen som han tänker när han försiktigt suckar och lägger ner huvudet på sin blåa filt igen.

Jag sätter mig på en stol i köket, tar fram en penna ett papper och en bild.
En bild utav dig i min hjärna.
Jag blickar tillbaka och säger till mig själv att se på de dåliga minnena före alla de som jag älskade.
Jag kladdar jätte små hjärtan på mitt papper och räknar dem försiktig för att försöka se dig i dessa men.
Fanns det verkligen några minnen att älska, frågade jag mig själv.
Det fanns nog aldrig ett minne tillsammans med dig att älska, de enda jag kunde älska var dig.
Personerna som du var.
Han den bra, han den roliga, han den oskuldsfulla .
Du var för mig flera olika personer i en själ, någon som jag hade svårt för att hata men samtidigt kunna vissa att du alltid inte var älskad.
Alla tankar på var du varit, vad du gjort, vad du gjorde vid ena tillfället till det andra. Alla dessa får mig att bryta ner när jag blir behandlad som jag blivit.
I den meningen kommer jag tillbaka till att du är flera olika personer i en själ. Han som skrattar, hatar, ljuger.

FORTSÄTTNING SENARE!